En vecka har nu passerat....

Det är svårt att ta in vad som hänt, javisst pappa var sjuk men ingen visste hur sjuk.... Ingen visste att han var så sjuk att hans kropp inte skulle orka mer, vi hade ju satt allt hopp till en transplantation. Det var ju det som var målet för att livet skulle kunna fortsätta, pappa var ju bara 60 år.

Jag och Juan var till sjukhuset på lördagen, jag kände inte igen min pappa, han flackade med blicken hela tiden----fram och tillbaka, fram och tillbaka----jag kommer aldrig att glömma den synen. Men jag ångrar inte att vi åkte dit trots att jag blivit varnad för hans tillstånd, tvärtom, jag är glad att jag hann dit. Jag hann säga en sista gång till pappa att jag älskade honom, han kramade min hand, vet dock inte om det var han eller en reflex som gjorde det. Men det kändes bra i alla fall.

Min mamma sa på kvällen att hon inte trodde att pappa skulle klara natten, han var så otroligt dålig. Mamma följde med min yngsta syster hem den kvällen, hon ville inte vara ensam.

Vi la oss som vanligt den kvällen, dock betydligt mer oroliga än vanligt, jag gick upp och matade Oliver vid 5-tiden, inget konstigt med det. Det som var ovanligt var att telefonen ringde ca 5.25, det var sjukhuset---en kvinnlig sköterska berättade att pappa hade blivit mkt sämre på morgonen och att läget var kritiskt. (Telefonsamtalet kom till mig pga att mamma inte var hemma, jag hade också lämnat mina nummer.) Jag ringde genast till mamma på mobilen och berättade vad som hänt..... Vi pratade väldigt kort och skulle höras lite senare igen. Jag hade precis lagt Oliver i spjälsängen uppe och satt mig på sängen och pratat lite med Juan, när telefonen ringer igen. Jag visste vad det var för telefonsamtal innan jag svarade, jag svarade och hörde samma kvinnliga röst som som ringt ca 30 min tidigare. Denna gång sa hon:"Jag måste tyvärr berätta att din pappa just somnat in...." Jag grät lite grann men tog mig samman, jag måste ju vara stark nu och ringa mamma och mina systrar. Mamma visste varför jag ringde, hon hade känt det, mina systrar blev väckta och fick även de veta. Så måste jag ringa för att min farmor skulle få veta, jag visste att min äldsta faster sov hos henne så jag ringde på hennes mobil för att farmor inte skulle svara.
En otroligt jobbig start på den dagen....

Min farmor hade en dröm strax runt kl 6 den morgonen; Hon drömde om en vit katt som ville ut, så hon steg upp för att släppa ut denna katt och ute var allt ljust, vitt och rent. När katten skulle gå ut genom dörren så tvekade den lite, den vände sig om och tittade på min farmor som sa åt den att gå (på ett vänligt sätt). Katten lydde och gick in ljuset.

Säga vad man vill men vi ser denna dröm som en symbol för att pappa gått vidare.

Pappa vi ses i Nangijala