Lilypie Fourth Birthday tickers

Lilypie Fourth Birthday tickers

söndag 26 oktober 2008

En vecka har nu passerat....

Det är svårt att ta in vad som hänt, javisst pappa var sjuk men ingen visste hur sjuk.... Ingen visste att han var så sjuk att hans kropp inte skulle orka mer, vi hade ju satt allt hopp till en transplantation. Det var ju det som var målet för att livet skulle kunna fortsätta, pappa var ju bara 60 år.

Jag och Juan var till sjukhuset på lördagen, jag kände inte igen min pappa, han flackade med blicken hela tiden----fram och tillbaka, fram och tillbaka----jag kommer aldrig att glömma den synen. Men jag ångrar inte att vi åkte dit trots att jag blivit varnad för hans tillstånd, tvärtom, jag är glad att jag hann dit. Jag hann säga en sista gång till pappa att jag älskade honom, han kramade min hand, vet dock inte om det var han eller en reflex som gjorde det. Men det kändes bra i alla fall.

Min mamma sa på kvällen att hon inte trodde att pappa skulle klara natten, han var så otroligt dålig. Mamma följde med min yngsta syster hem den kvällen, hon ville inte vara ensam.

Vi la oss som vanligt den kvällen, dock betydligt mer oroliga än vanligt, jag gick upp och matade Oliver vid 5-tiden, inget konstigt med det. Det som var ovanligt var att telefonen ringde ca 5.25, det var sjukhuset---en kvinnlig sköterska berättade att pappa hade blivit mkt sämre på morgonen och att läget var kritiskt. (Telefonsamtalet kom till mig pga att mamma inte var hemma, jag hade också lämnat mina nummer.) Jag ringde genast till mamma på mobilen och berättade vad som hänt..... Vi pratade väldigt kort och skulle höras lite senare igen. Jag hade precis lagt Oliver i spjälsängen uppe och satt mig på sängen och pratat lite med Juan, när telefonen ringer igen. Jag visste vad det var för telefonsamtal innan jag svarade, jag svarade och hörde samma kvinnliga röst som som ringt ca 30 min tidigare. Denna gång sa hon:"Jag måste tyvärr berätta att din pappa just somnat in...." Jag grät lite grann men tog mig samman, jag måste ju vara stark nu och ringa mamma och mina systrar. Mamma visste varför jag ringde, hon hade känt det, mina systrar blev väckta och fick även de veta. Så måste jag ringa för att min farmor skulle få veta, jag visste att min äldsta faster sov hos henne så jag ringde på hennes mobil för att farmor inte skulle svara.
En otroligt jobbig start på den dagen....

Min farmor hade en dröm strax runt kl 6 den morgonen; Hon drömde om en vit katt som ville ut, så hon steg upp för att släppa ut denna katt och ute var allt ljust, vitt och rent. När katten skulle gå ut genom dörren så tvekade den lite, den vände sig om och tittade på min farmor som sa åt den att gå (på ett vänligt sätt). Katten lydde och gick in ljuset.

Säga vad man vill men vi ser denna dröm som en symbol för att pappa gått vidare.

Pappa vi ses i Nangijala

söndag 19 oktober 2008

Livet måste fortsätta.....

Idag på morgonen så somnade min pappa in.....
1948-09-24-----2008-10-19

onsdag 15 oktober 2008

Min pappa.....

Den senaste veckan har varit ganska turbulent, i alla fall den senare delen...
Den första delen bestod mest av städning (rensning=gamla minnen) av hela huset och att ställa i ordning källarplanet, vilket nu är gjort och vilken skillnad alltså!! Nu har jag en tvättstuga utan en massa bråte i, underbart!!

Passade även på att skicka ett grattiskort till min farmor som fyllde 87 år den 8/10, min älskade lilla farmor!! En speciell person i mitt liv!

I lördags (11/10) så kom min farmor och mina 2 fastrar hit till Gävle för att i efterhand fira att min pappa fyllt 60 år, kan säga att denna dag absolut inte blev som planerat.....
Pappa mår inte bra, det vet vi--vi vet även att han är väldigt envis och inte lyssnar när vi säger att han måste gå till doktorn--nu visade det sig att allt gått på tok för långt denna gång. Pappa spydde och bajsade blod.... Hans blödande magsår hade gått upp, detta pga att pappa slutat ta en viktig medicin. Han påstår att han inte får nåt nytt recept men om han ringde till doktorn och bad om det så skulle han få ett... (såhär i efterhand vet vi att han inte ringt)
Det blev min ena faster som fick säga åt honom på skarpen att han behövde in på sjukhuset och mamma fick ringa 112 som kom väldigt snabbt, hörde sirenerna på långt håll. Så nu ligger han inne på sjukhuset är sämre än tidigare, mkt svag och förvirrad. Tillråga på allt så har pappa säkert mellan 30-40 liter vätska i kroppen extra, hans lever är helt slut så kroppen är inte riktigt i fas. Pappa behöver en lever-transplantation pga sjukdom.

Igår när jag var på sjukhuset så pratade jag med en av sköterskorna som hade hand om pappa, hon kan inte ha läst pappas journal. Under samtalet, i korridoren, så frågar hon mig hur mkt pappa dricker? "Dricker", säger jag frågande, "menar du alkohol"? "Ja", svarar hon. "Min pappa är inte alkoholist, min pappa har en leversjukdom", svarar jag. Till svar på detta så får jag ett "jaha...."
Just då så väntade jag på doktorn och tänkte inte så mkt på det hela men när jag kom hem så kom jag ihåg detta och blev både förbannad och ledsen. Ska inte ansvarig sköterska ha läst i alla fall en del av journalen för att veta vem patienten är? Jag tycker inte att det är en professionell inställning att dra egna slutsatser om sina patienter och dessa människor ska vi kunna lita på... Eller?

tisdag 7 oktober 2008

Morgonpromenad, +0,3 grader, uppfriskande!

Måste bara säga att det är uppfriskande med en morgonpromenad, idag var vi ute redan 7.15. Kallt men skönt! Oliver var inbäddad varmt och skönt i vagnen, han låg och mös och tittade på träden som skiftar i olika färger. Härligt!!

söndag 5 oktober 2008

Hösten är vacker, men.....

Hösten är oerhört vacker, men den för med sig nåt tråkigt också.....en massa förkylningsbacillusker. Mindre kul!
Här så har Juan varit snuvig och jag började bli men det la sig (peppar, peppar....) Sen så har vi lilleman, han har naturligtvis blivit förkyld han med, inte så kul för honom med tanke på de trånga näsgångarna han har. Det är trångt i vanliga fall och nu är det ännu trängre, tack och lov så har vi en näsfrida!! Räddningen är med andra ord: koksalt, näsfrida, nezeril-droppar och alvedon. Oliver gillar dock inte att få droppar i näsan och att vi suger rent, han brukar protestera hejvilt, så gott han kan med andra ord. Dvs skrika, vrida sig mm men det brukar inte hjälpa särskilt mkt. Han uppskattar däremot alvedon, men så smakar det nog sött, han får flytande som han är duktig på att ta. Det funkar inte med "suppar", det var många försök på sjukhuset men alla försök misslyckades, så det är flytande som gäller.

Vår familj!

Kom på att jag inte presenterat vår familj, den består av:

Mamma Ann (jag) är 30 år och jobbar som personlig assistent

Pappa Juan är 41 år och jobbar även han som personlig assistent, kommer från Kuba och har bott snart 8 år i Sverige

Linnet är 17 år och är Juans dotter sen ett tidigare förhållande och hon har bott hos oss i snart 2 år, hon flyttade som 15-åring från Kuba till Sverige. Hon är jätte-duktig på svenska, pratar näst intill flytande snart.

Oliver är född i maj 2008 och den som denna blogg handlar om till stor del

Felix är 4½ år och är en Norsk Buhund som jag hade med mig in i förhållandet

torsdag 2 oktober 2008

Dyrt att gå till veterinären....


Igår var jag till veterinären med vår hund, han har återigen öroninflammation.... Fattar inte att det ska behöva vara så dyrt, 850 kr (inkl medicin), känns som att bli rånad ungefär. Självklart så går vi till veterinären när behov finns men det är inte det roligaste. Felix (hunden) är inte ett dugg rädd eller så, han har varit där ganska många gånger nu och vet vad som väntar, inte det bästa han vet men han är snäll och låter personalen göra det som behöver göras. Han vet ju också att han får godis när allt är klart!
Denna gången satt han och "pratade" (inte skällde) med valparna och en tik i väntrummet, han vet att man inte får skälla inomhus.
Efteråt åkte vi hem till svärmor som var barnvakt och där fick Felix naturligtvis mera godsaker!!